(Denna text utgör, om än i något förkortad form, ett extra efterord till nyutgåvan (2006) av Ivan Turgenjevs roman Rudin )
I. Om översättaren.
Mer än hälften av all skönlitteratur som ges ut i Sverige är översatt. Men vilka som egentligen har skrivit alla dessa rader och texter på svenska, det känner vi sällan till. Och då menar jag inte de författarnamn som står med stora bokstäver på omslagen – de är ju svåra att missa och det är faktiskt inte heller de namnen som har skrivit texterna ifråga.
Annorlunda uttryckt: mer än hälften av all skönlitteratur som ges ut i Sverige är författad av översättare. Dessa texter är givetvis skrivna utifrån andra författares texter, men det är likafullt inte Danielle Steel eller Franz Kafka som har skrivit de där raderna på svenska, slipat på de svenska uttrycken och satt svenska glosor i romanens dialoger – det har översättaren gjort, om så utifrån den främmande texten. Ändå känner vi knappt till en enda levande översättare (förutom kanske en som heter något med Björk eller Gran eller vad det var) och definitivt inte någon som varit död en tid. Tolstoj känner vi till, och Dostojevskij så klart – men vem känner till Hjalmar Dahl?
Hjalmar Dahl föddes 1891 i Parikkala, i gränstrakten mellan Savolax och Karelen. Finland var ännu en del av Ryssland och landet hade då liksom nu en betydande rysk minoritet, framförallt i landets östra delar. Det var en tid när statsmakten i St Petersburg ihärdigt försökte genomdriva en förryskning av Finland. Den ryska inriktningen i Hjalmar Dahls författarskap får väl ses i ljuset av såväl den konfliktfyllda politiska utvecklingen som den oftast mera fredliga folkliga samlevnaden.
Dahl lämnade Finland för en tid och studerade språk i Lausanne, där han avlade examen 1913. Kort därpå blev han redaktör för ryska avdelningen vid Hufvudstadsbladet, vilket var början på ett nästan trettioårigt arbetsliv vid olika tidnings- och tidskriftsredaktioner i Helsingfors – förutom vid Hufvudstadsbladet också vid Svenska Tidningen, bildtidningen Helsingfors-Journalen, Månadsjournalen och Aftonposten, omväxlande som redaktör och chefredaktör. År 1945 lämnade han den journalistiska sfären för att helt bli skrivare.
Som översättare debuterade Hjalmar Dahl 1922 med Turgenjevs roman ”Fäder och söner”. Samma år utkom också Dahls översättning av ”Rudin”. Därefter följde, vid sidan om journalistiken, en mångårig översättarverksamhet som är minst sagt imponerande och definitivt av största betydelse för den svenskspråkiga litteraturen. Dahl översatte nästan samtliga klassiska ryssar – Tolstoj, Turgenjev, Dostojevskij, Gogol, Pusjkin, Tjechov. Som så ofta spred sig den ryska kulturen till Sverige via Sverigefinland.
Dahls översättningar av de ryska klassikerna hör till de bestående verken i svensk litteratur. Hans översättning av Tolstojs ”Krig och fred” har givits ut nästan tio gånger sen den första publiceringen 1926. Och inte nog med det – ”Krig och fred” finns bara i Sverige, på andra språk heter den någonting annat, dess språkvärld är där en annan och det som svenskar vanligen förknippar med denna roman är inte enbart Tolstojs skapelse, utan också Hjalmar Dahls. Även Dahls översättning av ”Fäder och söner” har blivit den svenska standardvarianten av Turgenjevs roman.
Förutom de ryska klassikerna översatte Hjalmar Dahl bland annat tre av den finske nobelpristagaren F.E. Sillanpääs böcker till svenska.
Hjalmar Dahl författade också romaner under eget namn. Han debuterade 1931 med romanen ”Erik Åmarks oro”, som följdes året efter av ”Uppbrott”. År 1941 utkom romanen ”Herrarna till Kaukola”, som utspelar sig i författarens karelska hembygd. Fem år senare kom slutligen krigsromanen ”Store Dvärgen”.
II. Om översättning.
Det räcker med att lägga en originaltext och en översättning bredvid varandra för att se att något har hänt när det ena blev det andra: texterna är inte identiska. Ändå finns en besynnerlig föreställning om att det går att översätta ett uttryck till ett annat utan att ändra på uttrycket, att en översättning är samma text som dess original – ”bara på ett annat språk”.
Men den som betraktar en tavla föreställande Stockholms stadshus betraktar ju inte Stockholms stadshus, utan konstnärens avbildning av arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Och på samma sätt är en översättning ingen identisk kopia av ett original. (Vad nu en ”identisk kopia” skulle vara i det här fallet.) Språkomvandlingen omöjliggör detta. En översättning är en omformulering av en text i ett nytt språk utifrån en personlig tolkning av texten. En översättning har därför två författare. Rudins hänförelse och uppgivenhet är i föreliggande text Turgenjevs egen och Dahls egen. Översättning är inte kopiering, utan ett kollektivt författarskap.
Ett betydelsefullt och tråkigt bidrag till vanföreställningen om att översättaren är en kopiator har lämnats av romantikens idéer om den skapande individen, om det ensamt kreativa geniet. Och även om romantiken hör till historien och vi alla är civiliserade samtidsmänniskor tror vi kanske fortfarande med någon högstämd kulturreflex att en författare – det är en människa som är så exceptionellt ensartad i sin begåvning att hennes andes uttryck liksom transcenderar alla mänskliga språk och låter sig fångas in på exakt samma sätt i alla munnar – oavsett om de talar bantu, polska eller tornedalsfinska.
Ja – det är väl ungefär såna föreställningar som ligger bakom det genanta faktum att våra översättare, som de facto har varit med om att skriva hela vår utländska litteraturkanon och som ligger bakom mer än hälften av all ny skönlitteratur som produceras i detta land – att de får gå dåligt betalda och taskigt uppmuntrade under sin levnad och att de sedan när de dör knappt ens får en runa i något litet författarlexikon, vad nu det skulle hjälpa.
Dessa romantiska vanföreställningar går för övrigt igen i och förstärks av den internationella upphovsrätten. Såsom denna är formulerad i nuläget ges nämligen författaren i praktiken rätt att göra som han vill med det s.k. ”andrahandsverket”, vilket är juridikens påhitt för översättning. Författaren har möjlighet att stoppa en nyutgåva av en välrenommerad översättning, trots att det inte är författaren som är ensam upphovsman till den text det är tal om. (Denna rätt brukar var delegerad till förlag under den korta tid då ett nytt verk är i ropet, men när ropet har förklingat och kontraktet löpt ut går den tillbaka till författaren.) Juridikens antagande är att litterär form uttrycker en specifik individualitet hos enbart författaren. Men hur den där individualiteten nu kan uttrycka sig genom en annan människa och på ett annat språk, om det verkligen stämmer att en så komplicerad form som ett romanverk låter sig översättas exakt såsom författaren bestämt i sitt original när inte ens enstaka ord som ”korvkiosk” och ”frihet” låter sig översättas problemfritt – ja, det där och mycket annat förklarar inte juridiken, istället bjuder den författaren på champagne och säger åt ”andrahandskonstnären” att kila iväg till kopieringsrummet och stencilera upp några nya verk av den här trevliga författarmänniskan. Och där står nu den stackars kopisten och vet att det är han och ingen annan som har formulerat dessa beprisade ord…
Istället för denna ålderdomliga rätt – som har sitt ursprung i ett 1800-tal då författarna hade livegna bönder och omyndigförklarade hustrur och ogenerat dyrkades som genier – kunde man tänka sig flera rimligare varianter. Jag ska här avslutningsvis bara antyda två andra sätt att tänka kring problemet:
(a) Nuvarande rättsregim bestämmer att upphovsmannens ättlingar äger rätten till upphovsmannens verk under sjuttio år efter dennes död. Nå – är det nu rimligt att en konstnärs ättlingar ska stå i vägen för spridandet av den avlidne konstnärens alster? Ja, kanske det – om konst finns till för att generera pengar åt konstnärer och konstnärsättlingar och ingenting mer. Men om det finns någonting mer (kanske gör det inte det, men man kan ju tänka sig det) – då är det väl rimligare att rättigheterna till ett konstverk blir allmän egendom så fort konstnären går i graven, så att det blir lättare att närma sig detta andra eller kanske egentliga syfte med konsten?
(b) Nuvarande rättsregim bestämmer också att författaren övertrumfar översättaren när det gäller förfoganderätten till översättarens verk. Vän av ordning frågar sig även här om detta är rimligt. – Jo, säger ni, författarna måste ha rätt att styra över sina alsters öden ute i världen, man vet aldrig vad folk kan ta sig till annars, och någon ersättning måste de ju få, författarna… Javisst ska de ha ersättning, alla ska ha mat på bordet. Men, för det första, ska den ene upphovsmannens rätt till ersättning så fullständigt trumfa över den andre upphovsmannens, översättarens, rätt till rimlig ersättning? Redan det att översättaren har fört över författarens text till ett annat språkområde är ju en ersättning i sig, kan man tycka, och vad gäller pengarna (nu handlar det om pengar igen) så får faktiskt författaren en del av kakan redan då han säljer rättigheterna till det utländska förlaget. Ska han verkligen få hela kakbiten bara för att han har ”uttryckt en specifik individualitet” på sitt eget språk?! Hans medförfattare får ju ingenting, eller nästan ingenting, och måste dessutom se sig snuvad på förfoganderätten över sin egen skapelse, översättningen. Skulle det inte vara rimligt om översättaren helt ägde rätten i det nya landet till den text som han eller hon har skapat? I nuläget är det tvärtom. Applicerat på den tidigare bilden utanför Stockholms stadshus skulle samma logik innebära att arkitekt Ragnar Östbergs ättlingar skulle äga juridisk rätt till alla de målningar av stadshuset som görs av de kluddar som sitter och målar där på kajen.
III. Om denna översättning.
Föreliggande svenska text ges ut för första gången 2006. Det är en modernisering av en (finlands)svensk text av Hjalmar Dahl från 1922. Dahls text bygger i sin tur på en rysk text som skrevs av Ivan Turgenjev på 1850-talet. Med andra ord har texten två förlagor: en äldre svensk, en ännu äldre rysk.
En modernisering är i sig ett slags översättning. I detta fall inte så mycket från ryska till svenska som från svenska till svenska. Och som i fallet med alla översättningar är det ett spel med plus och minus: den nya texten är inte densamma som originalet, den är lite mindre och lite mer, lite tråkigare och lite mer lockande.
Modernisering av äldre texter är en delvis tragisk process som handlar om språkdöd: vissa föråldrade uttryck kan äga en fantastisk aura när de står för sig, men när de samlas i hopar om tusentals ord skapar de en otymplig massa av obegripligheter och måste därför moderniseras ihjäl en masse för att en senare tid ska kunna förstå det som texten faktiskt berättar om.
Men det är samtidigt en glädjande process som handlar just om att lyfta fram en förlorad text som på nytt kan få säga något intressant till människorna. Det är också fråga om en vitalisering av det nu levande språket med det en gång levande språkets medel, om att hitta gamla språkpärlor att variera sina nya halsband med.
Med andra ord: i denna modernisering av Hjalmar Dahls översättning har vi försökt att göra Turgenjevs ”Rudin” så tillgänglig som det bara går för en modern läsare, samtidigt som vi har velat bevara något av det främmande ålderdomliga som finns i Dahls (observera – inte Turgenjevs) text. Det senare är också vad som motiverar en modernisering hellre än en nyöversättning. Här fanns en chans att göra tillgängliga både Ivan Turgenjev och Hjalmar Dahl, både ett tungt intellektuellt och konstnärligt ryskt arvegods och ett språkligt och konstnärligt svenskt.
En modernisering av det här slaget är alltså en balansgång – å ena sidan måste texten bli begriplig och stilistiskt ligga rätt i förhållande till den äldsta förlagan; å andra sidan finns risken för överdriven standardisering och anpassning till det moderna språket, ett onödigt neutraliserande av allt främmande – ryskt som svenskt. Vi har velat åstadkomma en läslig text med medvetet bevarade språkliga skevheter, avstickande små språkpartiklar eller uppenbara gammalmodigheter som utöver effekterna av mötet med Turgenjevs ”Rudin” förhoppningsvis också får läsaren att stanna upp och tänka kring den text hon läser, det språk hon läser och det språk hon själv använder till vardags.
Vad gäller de direkta ändringar som Dahls text har genomgått så är de av mycket skiftande slag. Föråldrade ord har bytts ut; verbens pluraländelser har försvunnit liksom konjunktiverna; direkta objekt har blivit prepositionsstyrda (berätta mig – berätta för mig); kommatering och en del stavning har moderniserats; vid liknelser har ett enkelt ”som” blivit ”som om” etc.
Utöver detta har det införts ett fåtal mycket korta stycken som tidigare inte varit med i den svenska texten, troligen beroende på att det funnits olika versioner av romanen.
Samtidigt har som sagt en del äldre ord och vändningar bevarats för den rena språkupplevelsens skull. Vi har tänkt oss om flera gånger och förhoppningsvis faller det väl ut.