Vasil Uladzimiravitj Bykau – den belarusiska litteraturens största namn – föddes 1924 i byn Bytjki utanför Vitsiebsk (ry. Vitebsk) i nordöstra delen av landet. Hans föräldrar var lantbrukare. Sonen studerade senare skulptur i Vitsiebsk och tog examen i juni 1941, samma månad som Nazityskland rullade in i Sovjetunionen.

Kriget skulle naturligtvis sätta djupa spår. Belarus hörde till de delar av Europa som drabbades värst av de totalitära staternas sammandrabbningar. Efter den tyska erövringen och den sovjetiska evakueringen, efter ockupation, judeförintelse, partisankrig och sovjetisk återerövring hade landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning. Större städer som Minsk och Vitsiebsk var i praktiken jämnade med marken. Vasil Bykau deltog i kriget: han stred i Röda armén, först på de ukrainska fronterna, senare i Rumänien, och så vidare genom Bulgarien, Ungern, Jugoslavien och Österrike. Två gånger blev han allvarligt skadad – en gång fick föräldrarna rentav ett felaktigt dödsbud.

Men Bykau återvände till sist och inte i en kista och han bosatte sig på nytt i Belarus, där han snart började verka som journalist, senare också som skönlitterär författare. Från 1960-talet och framåt översattes flera av hans verk till ryska, därefter också till engelska och andra språk, och hans namn blev vida känt både inom och utanför Sovjetunionen, framförallt genom en rad kärvt realistiska krigsskildringar. Dessa bröt ofta mot den estetik som förordades från officiellt håll när det kom till temat ”Det Stora Fosterländska Kriget” och Bykau fick utstå en stundtals skarp kritik från dem som lånade sin röst åt makten och från företrädare för armén. Likafullt blev Bykau med tiden en av Sovjetunionens mest beundrade och respekterade författare. (Symptomatiskt nog tror många ryssar att han ursprungligen skrev sina verk på ryska.)

Då detta land började rämna mot slutet av 1980-talet var Vasil Bykau en tid också en central gestalt i den belarusiska politiken. Förutom att han genom sina verk hade uppnått en oomtvistlig ställning som ”landets store författare”, var han också en av dess mest betydande dissidenter och politiska ledarfigurer. År 1988 var han med om att grunda Belarusiska folkfronten, om vilken det är tal i denna roman.

Folkfronten var både ett politiskt parti och en kulturorganisation och eftersträvade ett demokratiskt och oberoende Belarus. En av Folkfrontens vägar till detta mål var att väcka intresse för den belarusiska kulturen och det belarusiska språket. Under sovjettiden hade sådant motarbetats från officiellt håll och periodvis hade belarusisk kultur och litteratur utsatts för rena utrotningsförsök. Den förödande effekten av sådana kampanjer förstärktes av de demografiska förskjutningar som följde på andra världskriget. Inte bara städernas bebyggelse hade jämnats med marken under krigsåren –deras befolkning hade dessutom stupat, mördats, deporterats, svultit ihjäl eller flytt. De uppbyggda städerna befolkades nu av huvudsakligen inflyttade ryssar (från Ryssland) och med belaruser från landsbygden. Under efterkrigstiden stärktes det ryska inslaget i städerna och efterhand utvecklades ett kulturgeografiskt mönster där städerna (och den prestige som knyts till dessa) var sovjetiska och ryska, medan landsbygden (och all den efterblivenhet som knyts till den) var belarusisk. Den lokala särarten och det belarusiska språket var satta på undantag fram till 1980-talets politiska reformer. Det var nu den demokratiska rörelsen samlades kring den inhemska, belarusiska kulturen, vilken förvisso hade hunnit bli relativt okänd för många, men som likafullt ägde en stark lockelse och laddades med demokratiska idéer och en föreställning om en centraleuropeiskt belarusisk identitet i motsatts till den nu helt urholkade sovjetideologin. Nationalfrontens Belarus skulle vända ryggen åt öster och istället söka upp de gemensamma banden med Polen, Ukraina, Litauen och övriga Centraleuropa.

Emellertid skulle den belarusiska politiken inte följa den vägen. Några år efter självständigheten var en ny auktoritär regim på plats i Minsk. Demokratirörelsen visade sig alltför splittrad för att verkligen rucka de gamla maktstrukturerna. Gorbatjovs peterstrojka rullades tillbaka i en nysovjetisk restrojka under ledning av den president som med ständiga populistiska finjusteringar av propagandan har sett till att hålla sig vid makten sen dess. Ännu 17 år efter att Sovjetunionens flagga slutgiltigt halats på Kreml i Moskva kan man idag se KGB hyllas i stora affischer på Minsks gator.

Vasil Bykau gick i exil 1997 vid en ålder av 73 år. Exilen framlevdes till en början i Helsingfors, därefter i Tyskland och slutligen i Tjeckien. En månad före sin död i juni 2003 återvände han till Belarus, där han idag vördas närmast som en nationalhelgedom. Regimen och de statliga kulturinstitutionerna bedriver samma politik mot detta monument i den belarusiska kulturhistorien som mot landets historiska bebyggelse och motverkar publikationer av författarens verk.

Läs om hur den belarusiska regimen förhåller sig till Bykau i en artikel av Per Bergström här...